Gustav III's privatliv Gustav föddes som son till Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika år 1746 på Stockholms slott. Hans barndomsår präglades av den hårda uppfostran som han fick av sin guvernör, Carl Gustav Tessin. Genom Tessin och sina föräldrar fick han lära sig missnöje åt kungafamiljens minskande inflytande. Han lärde sig också tidigt att stora män (t ex kungar) gärna fick ha många kvinnor. Som alla söner såg han upp till sin pappa som alltid hade minst två stadiga älskarinnor. Som sagt var Tessin en sträng lärare som tvingade den lille kronprinsen att växa upp onaturligt fort. Tonvikten i undervisningen låg på humaniora (läran om människan som kulturvarelse) och de sköna konsterna. Detta överensstämde otvivelaktigt med Gustav natur och återspeglades senare i hans intresse för litteratur, konst och teater. Carl Gustav Tessin avgick p g a personliga skäl och som hans efterträdare utsågs Carl Fredrik Scheffer. Han hade tidigare jobbat som sändebud i Frankrike. Hans berättelser om Paris och Versailles fångade direkt den unge kronprinsens intresse. En tisdagskväll i februari 1771 avled kung Adolf Fredrik efter att ha njutit ett stort antal semlor. Gustav befann sig då sedan ett halvår tillbaka i Paris där han av Gustav Philip Creutz blev introducerad i de högadliga damernas litterära salonger. Budet om faderns död nådde honom när han satt tillsammans med en viss grevinna d'Egmont i hennes loge på operan. Han reste omedelbart hem och kröntes där till Gustav III av Sverige. Gustav III var utan tvivel en framstående regissör och en hängiven skådespelare. Tidvis befann han sig på teatern nästan oavbrutet. I mitten av 1770-talet nödgages han dock att avstå från skådespeleriet av hänsyn till den folkliga reaktionen i landet. År 1766 hade den danska prinsessan Sofia Magdalena kommit till landet då den då 20-åriga Gustav hade gjort slag i saken och beslutat att han ville gifta sig. Giftermålet var helt och hållet politiskt och blev aldrig lyckligt. Kungen och hans gemål kom från början på kant med varandra och levde åtskilda under flera år. De bemötte varandra mycket kyligt inför hovet och hälsade nätt och jämt på varandra. I mitten av 1700-talet arrangerade kungen en försoning och anlitade till ändamålet sin förtrogna hovstallmästare Adolf Fredrik Munck. Historien är minst sagt underlig. Man vet emellertid att efter en del förhandlingar begav sig kungen i nattdräkt till drottningens sängkammare, och Munck följde honom dit. Skvallret startade direkt speciellt eftersom Munck en kort tid därefter erhöll en present från drottningen: ett briljanterat ur med hennes porträtt. Efter det steg han snabbt i graderna och blev friherre, greve, landshövding, ståthållare och serafimerriddare efter vartannat. När det några månader senare tillkännagavs att drottningen väntade barn blev uppståndelsen stor i kungafamiljen. Änkedrottningen lät sina söner och sin unga sonhustru förstå att de borde vara på sin vakt, så att deras arvsrätt inte skulle gå till en simpel adelsmans oäkta avföda. Detta kom snart till kungens ögon och gnistrande av vrede for han ut till sin mor på Fredrikshovs slott och sade henne att den unga drottningen aldrig ville se henne mer och att hon gjorde bäst att så snabbt som möjligt flytta till Stralsund. När barnet omsider föddes skrev han till sin mor och bjöd in henne till slottet. Det kom genast ett svar där det stod att hon uppriktigt delade hans lycka men önskade att "det skynke som beslöjade hans ögon snart skulle falla av." Efter detta var brytningen med änkedrottningen definitiv och uppenbar för alla. Först när hon låg på sin dödsbädd på Svartsjö slott ägde en formell försoning rum. Drottningen Sofia Magdalena vägrade fortfarande att träffa den gamla, men Gustav tog med sig sin son. Den nu sjuårige kronprinsen Gustav Adolf. År 1789 skedde ett antal revolutionära uppror rum i Stockholm. Konungen lät häkta ett tjog personer som han bedömde som oppositionens ledare och spärrade in dem på Fredrikshov som hade stått tomt sedan Lovisa Ulrikas död. De fängslade aristokraterna släpptes fria efter en tid av oroligheter. De kom ut lagom till sommaren då Bastiljen stormades i Paris och budskapen från den franska revolutionen gengöd även i det avlägsna Sverige. I Paris befann sig sedan ett par år greve Axel von Fersen den yngre. Han var en stor fruntimmerskarl och hade ett förhållande med den franska drottningen Marie Antoinette, han var även en modig och ridderlig man som ville hjälpa den franska kungafamiljen att komma utom räckhåll för dess revolutionära undersåtar. Gustav III som var invigd i dessa planer reste våren 1791 till Aachen, när den franska gränsen. Där omgavs han av en mängd landsflyktiga ädlingar som hyllade honom som sin räddare i nöden. Men som bekant misslyckades flykten och det franska kungaparet togs till fånga i Varennes och fördes tillbaka till Paris som fångar. Revolutionstankar väcktes också hos det svenska folket även om kungen hade förbjudit allt nämnande om den franska revolutionen. Sovandes i paviljongen på Haga betraktades han en januarikväll 1792 av två fönstertittare som tänkte ta honom till fånga men vågade inte. De hette Claes Horn och Jacob Anckarström. De två kom sedan i kontakt med en annan unga aristokrat vid namn Adolf Ribbing. Dessa tre träffades ett par gånger hos Horn och planerade ett tyrannmord. De ämnade alltså skjuta konungen, avskaffa enväldet och införa en ny författning. Den 16 mars 1792, som var en fredag, var det en stor maskeradbal på Operan i Stockholm Kungen superade i operahuset med några herrar av sin uppvaktning. Där mottog han ett anonymt brev som varnade honom för att besöka maskeraden, men han var så van vid den sortens brev att han inte fäste något större avseende vid detta. Efter supén gick han in i sin loge, tittade ner i salen och lät sig betraktas av maskerna där nere. Han gick därefter tillbaka till sina rum, tog på sig sin mask och begav sig ner i salen. En maskerad skara omringade honom där och någon i skaran hälsade honom med orden "Bonjour beau masque - God dag, vackra mask!" I nästa ögonblick avlossnades från mycket nära håll ett pistolskott som träffade honom bakifrån ovanför den vänstra höften. Han föll dock inte, skrek inte ens, utan yttrade bara till hans följeslagare baron von Essen: "Je suis blessé - Jag är sårad." Baronen hjälpte honom tillbaka till hans rum. I stora salen utropade samtidigt de sammansvurna upprorsmakarna: "Elden är lös! " och rusade mot dörrarna, men paniken som de ville skulle uppstå kom aldrig. En trupp soldater slog ring kring publiken i salen och polismästare Liljensparre slog sig ner vid ett bord mitt i salen. Det gavs order om allmän demaskering varefter alla i tur och ordning fick uppge sitt namn för polismästaren. Två pistoler och en skarpslipad kniv hittades genast på golvet och lades på Liljensparres bord. Nästa morgon tillkallade polismästaren alla Stockholms pistolssmeder. En av dem kände omedelbart igen de båda pistolerna. Han hade nyligen lagat dom åt kapten Anckarström. Denne som naturligtvis fanns på polismästarens lista över gästerna arresterades omedelbart och erkände genast. Efter ett tag angav han de som varit med om mordet och ett trettiotal personer kunde arresteras. Under tiden hade den sårade konungen tagits omhand av sina trogna och fått den läkarhjälp som tiden kunde erbjuda. Vilken var inte stor. Anckarströms pistol var laddad med två kulor, några hagel och några spiknubbar. Men läkarna fick bara ut några av de sistnämnda. Han avled 46 år gammal den 29 mars 1792 i sviterna efter skottskadan.